Koncept

Kivik Art Centre – Ett reviderat grundkoncept

Platsen är Bergdala vid Lilla Stenshuvud, strax norr om nationalparken Stenshuvud, strax söder om Kivik på Österlen i Skåne. En av de vackraste platserna i vårt land… Men också en ömtålig plats som kräver att varje ingrepp är övervägt och i samklang med det kulturlandskap vi rör oss i.

Från Kivik Start 2007 Snøhetta, Frames . Foto: Gerry Johansson.

Ambitionen är att skapa en institution som inte liknar någonting som redan existerar. Ett unikt koncept som tar sin utgångspunkt i den verklighet och den plats som ska forma institutionen. Tanken är att det ska vara en kreativ plats lika mycket som en mötesplats för människor som är intresserade av arkitektur, konst och natur i vid bemärkelse. Utgångspunkten är samtidigt att presentera ett realistiskt projekt som baseras på faktiska erfarenheter, som kan utvecklas efterhand och som kan grunda sin finansiering på en realistisk kombination av sponsring, offentliga bidrag och frukterna av egen verksamhet.

Ett nytt Louisiana?

Många har genom åren lanserat projekt av högst varierande hållbarhet som ”ett nytt Louisiana”. Men Louisiana är en unik skapelse och man ska betänka att det man i dag upplever i Humlebæk är resultatet av en flera decennier lång process. Därför hänvisas i detta koncept för Kivik Art Centre till referenser, som inte ska ses som ”mönster” – det finns som sagt inte någon förebild – men som inspirationskällor som tillsammans bildar en resonansbotten till det vidare resonemanget.

Kivik Start 2007, Snøhetta och Tom Sandbergs Photoboxes. Foto: Gerry Johansson

Det är viktigt att projektet får en riktig och strategisk start, att de rätta signalerna sänds ut från allra första stund och att den grund som läggs blir stabil nog att bygga vidare på. Tanken är att institutionen kan starta i mindre skala och successivt växa under en längre period – kanske aldrig sätta upp ett definitivt mål. En jämförelse kan göras med Louisiana, som från öppningen 1958 växte från en habil privatsamling till ett internationellt uppmärksammat museum för modern konst. Louisiana har utvecklats under mer än femtio år med åtta om- och tillbyggnader. En speciell ”louisiana-anda” har garanterat kontinuitet och harmonisk utveckling.

Det är avgörande för projektets succé att det är förankrat i sin historiska och samhälleliga kontext. Den natursköna platsen och den kreativa miljö som redan existerar är bonus för ett projekt som måste hävda sin särprägel. Men det räcker inte: projektet ska förankras såväl lokalt som regionalt, nationellt såväl som internationellt. Regionalt finns en kreativ industri baserad på lång hantverkstradition: träförädling, stenindustri, keramik, glas och smide och som kan bli medskapande i processen.

Att kunna erbjuda ateljéer och verkstäder för konstnärer under längre eller kortare tid (Artists-in-Residence) är konceptets kärna. Arbetet är baserat på fritt arbete eller tidsbegränsade kommissioner som därefter visas för publik – utomhus eller i en specialinredd konsthall. Konstnärerna erbjuds bostad, levnadskostnader (som stipendium eller överenskommet honorar), teknisk och administrativ assistens samt utställning. För varje kommission upprättas kontrakt som avgör konstverkets vidare öden. Vid försäljning ska Kivik Art Centre kompenseras för produktionskostnaderna.

Modell till A Sculpture for the Subjective Experience of Architecture av Antony Gormley och David Chipperfield 2008

Från ateljéstadiet utvecklas ett konsthallskoncept till en alltmer kontinuerlig publik verksamhet. Här kan jämföras med IASPIS (International Artists Studio Programme in Sweden) som grundades i Stockholm 1996. På tjugo år år har verksamheten utvecklats till en internationell aktör som inte bara betytt mycket för de konstnärer som blivit inbjudna, utan även haft stor betydelse för internationaliseringen av Stockholms (och Sveriges) konstliv.

En lite annorlunda referens är den ateljé som skulptören Alexander Calder lämnade efter sig utanför Tours i Frankrike (www.atelier-calder.com). Varje halvår bjuds en skulptör att få bo och arbeta koncentrerat i en fantastisk ateljé och i ett underbart landskap. Alla dessa besök resulterar därefter i utställningar med hög profil i Tours eller i Paris.

Här kan också som jämförelse nämnas det framgångsrika initiativet Serpentine Gallery i London (www.serpentinegallery.org) tagit med sina årliga paviljonger i Hyde Park. Berömda arkitekter som Oscar Niemeyer, Liebeskind, Snøhetta, Zaha Hadid och Jean Nouvel har uppfört temporära byggnader som caféer eller informationscentra över sommarhalvåret och dessa paviljonger har sedan sålts vidare till andra platser i världen. 2016 var det danska BIG (Bjarke Ingels Group) som svarade för en spektakulär paviljong, som nu står permanent i Vancouver.

Första steget

Den initiala arbetsgruppen i projektet har nu utvecklats till två konstituerade styrelser: en för stiftelsen Kivik Art, som äger projektet och en för intresseföreningen som stöder projektet. Medlemmarna har genast visat stort engagemang och uttryckt en gemensam målsättning där alla nu kan agera med en och samma röst utåt. Man har regelbundna möten, man utvecklar sina kontakter, verkar som ambassadörer för projektet och deltar i det viktiga nätverksbyggandet. Vänföreningen har idag ca 300 medlemmar, men har potential att komma tillbaka till det antal som gjorde den till en av de största i sitt slag i Skåne. Stiftelsen har bland sina prioriterade uppgifter att säkra finansieringen av projekteringsstadiet och att säkra tillgängligheten till marken. Först då kan planerna på en mera permanent byggnation planeras och stiftelsen kan övergå till att ansvara för den framtida driften.

Standing Matter (2008) av Anthony Gormeley i de norska arkitekterna Snøhettas paviljong Moderskeppet från 2007.
Foto: Gerry Johansson.

Signal och etablering

För att signalera projektet var ambitionen att de första åren arrangera internationella utställningar i tidens anda, som var gränsöverskridande mellan arkitektur, konst och design. Detta att se arkitektoniska konstruktioner i landskapet skulle bli en fascinerande inspiration till det vidare byggprojektet men också en stark signal om att någonting ”är på gång”, något som kan bli verklighet.

Valet föll först på de norska arkitekterna Snøhetta och fotografen Tom Sandberg. Fem paviljonger uppfördes: Moderskeppet och fyra satelliter med vardera två ”vy-finnare” och ”foto-boxar”. Signalutställningen blev en succé och hela upplägg pekade på den profil, konstnärlig såväl som kvalitativ, som projektet ska ha i framtiden.

Utställningen sommaren 2007 – Kivik Start – blev det definitiva startskottet och gav projektet den uppmärksamhet som krävs regionalt så väl som internationellt. Därför är det viktigt att välja deltagare som många är beredd att färdas ett bra stycke för att få uppleva. Sommaren därefter, 2008, blev arkitekten David Chipperfield och konstnären Antony Gormley inbjudna. Tillsammans skapade de det imponerande verket A Sculpture for the Subjective Experience of Architecture, en skulptur att gå in i, en i taget. Trots kortare utställningsperiod blev andra årets utställning mera välbesökt och fick större internationellt gensvar.

KAC ´09 Matti Suuronen, Venturo. Foto Gerry Johansson

Kivik Art ’09, kombinerade återfödelsen av den finske arkitekten Matti Suuronens plasthus Venturo från 70-talet med stenskulpturer av den brittiske konstnären Julian Opie. Kivik Art ’10 presenterade projektets första svenska arkitekt, Petra Gipp, som med sitt Refugium skapade en meditativ plats på ostsidan av Lilla Stenshuvud. I denna tillflyktsort visades under hela sommaren en kort film av den brittiska konstnären Runa Islam.

Under tre år initierade Kivik art Centre projektet LAND ARC i ett samarbete med unga arkitekter och i partnerskap med Lunds Universitet, Arkitektutbildningen. Från vidlyftiga framtidsvisioner till detaljrika praktiska lösningar och visualiserade, platsspecifika konstverk. Allt med tanke på att utveckla idén med Kivik Art Centre och vad det skulle kunna vara i framtiden. Året därpå, Kivik Art ’13, presenterade ett nytt verk av arkitekten Gert Wingårdh kallat Himlatrappan. Så skulle det dröja hela fem år innan nästa signalverk var på plats: Nine Towers (for Jene), av den amerikanske minimalisten Sol LeWitt. För sommaren 2019 finns ett förslag från konstnären Ulla Viotti, ett Arkeologiskt bibliotek, och ett från konstnären Jan Svennungsson, Den elfte skorstenen, som båda förenar arkitektur och konst i ett och samma verk.

Julian Opie ‘Dancing in Kivik’ (2009). Foto: Gerry Johansson

Den tvåeggade utmaningen, tillstånd och finansiering, som följt vårt projekt sedan starten, är även framöver helt avgörande för vad som kan förverkligas. Kivik art Centre har hittills huvudsakligen överlevt med hjälp av temporära avtal med sponsorer, bidrag från regionala fonder samt gåvor. Förhoppningen är att den fundamentala driften kan säkras från offentliga källor, eftersom vi även i framtiden räknar med att de konstnärliga projekten måste förverkligas med sponsrade medel och med hjälp av andra privata välgörare.

Permalänk till denna artikel: http://www.kivikart.se/koncept/