Årets tema på Kivik Art Centre
Utställningen pågår från 28 juni-21 september 2025
Vid sidan av att exponera stora skulpturala konstruktioner skapade av konstnärer/arkitekter har Kivik Art Centre årligen ett program med temporära utställningar under sommarmånaderna. Det skapar dynamik i den teoretiska diskussionen mellan konst, arkitektur och natur. De temporära konstverken/mötena/aktionerna ger oss möjlighet att se på vår omvärld och det dagliga livet från olika perspektiv. Årets temporära utställning har temat Utopi/Dystopi där Kivik Art Centre bjudit in tre personer för att gemensamt utforska ämnet.
I denna utställning kommer de medverkande att ta sig an området på olika sätt där Rina Eide Løvaasen
kommer att installera ett intrikat stjärnsystem vid den större dammen i området.
Rahel Belatchew vill arbeta med en paviljongkonstruktion som kan utnyttjas av besökarna.
Agata Bielska vill som s.k. forager visa besökarna på allt det ätbara i naturmiljön och hur man tillreder dessa växter och örter som vi så ofta förbiser i vår vardag.
Medverkande
Rina Eide Løvaasen, transdisciplinär konstnär, f. 1988 i Porsgrunn, Norge.
Bor och arbetar i Malmö, Sverige.
www.rinaeidelovaasen.com
Rahel Belatchew, arkitekt, f. 1969 i Addis Abeba, Etiopien.
Bor och arbetar i Stockholm.
www.belatchew.com
Agata Bielska, konstnär och forager (samlare), f. 1984 i Lodz, Polen.
Bor och arbetar i Linderöd, Sverige.
meadowlab_by_agata på Instagram.
meadow-lab.com
Utopin är ett gammalt begrepp taget från Thomas Mores framtidsvision från 1516 – den första moderna visionen om en rationell framtidsstat. Vi kan utpeka Sverige som en typisk modell av utopin med jämlikhet och en demokratisk fungerande stat, men som alltid finns en mörk sida – Dystopin där allt ställs på ända av mörka krafter.
Varför är det dystopiska så lockande och varför blir utopin alltför toppstyrd och rent ut sagt tråkig, var hittar man balansen?
Arkitekten har ofta som uppgift att skapa ett utopiskt tillstånd, ett mönstersamhälle där alla får plats och med lösningar för en ny framtid. Alla försök lyckas inte, delvis som miljonprogrammet i Sverige, men var allting Corbusiers fel? Naturligtvis inte, men man bör vara noggrann och försiktig med utopiska projekt. Kontrollbehovet kan ta över och en dystopi skapas i sämsta fall ur den utopiska visionen. Vad är arkitektens roll i detta och vilket ansvar har denne?
Konstnären har en annan position. Konstnären kan, som en icke vetenskaplig aktör, undersöka samtiden och speja mot framtiden. Som konstnär får man misslyckas men kan också få rätt i sina visioner. Här finns utrymme för konceptuella, teoretiska inslag där Kivik Art Centres nya område på Svabesholm kan inspirera. Vi får ta del av konstnärens frågeställningar och visionära strategier.
Naturen är inte utforskande i sig, men en person med djupgående kunskaper om natur och ekologi har på Kivik Art Centres nya plats ett Österlen i fickformat. Här finns odlade fält, betesmarken, vatten och våtmarker och skog. Kanske kan man med utgångspunkt i platsen förklara varför, eller varför inte, vi ligger i riskzonen för naturkatastrofer, hur vi ska förhålla oss till vår omgivning och hur vår framtid kan gestalta sig i en samexistens med naturen – en förutsättning för överlevnad.
Mer om våra konstnärer
Rina Eide Løvaasen
Verket tar sin utgångspunkt i radiolarier, filterätande plankton, och processorer. Gemensamt för dem båda är att de består av materialet kvarts och att deras syfte är att filtrera energi. Planktonet filtrerar energi i form av näring, och processorer filtrerar all digital information. Mötpunkten mellan plankton, processorer och oss människor är att vi också filtrerar både näring och information – information som näring till kunskap och ståndpunkter. Till skillnad från planktonet och processorn är vi dock inte specialiserade på att filtrera den mängd information vi utsätts för, vilket påverkar våra liv.
Verket består av material som också innehåller kvarts. Glas består till stor del av sand, som i sin tur till stor del består av kvarts. Detsamma gäller lera, som med glasyr åter närmar sig glaset. Glasyren innehåller i sin tur koppar, som leder ström i processorer. Varje del i serien, som består av fem delar, har fått sin form baserad på Ernst Haeckels illustrationer av radiolarier, bitar av kvarts och varsitt element hämtat från myter, populärkultur och biologi – med en laddning av lurendrejeri: narrens krage, en siren, en hulder, en atlasmal och Gizmos finger som nuddar vattenytan. De är placerade i dammen i samma inbördes förhållande som de stora sopvirvlarna i haven ligger till varandra på världskartan, och vatten filtreras genom varje del.
Rahel Belathew
Som om vinden just svept förbi och lämnat ett stilla avtryck i takets böljande form. Här stannar tiden upp en stund – i ljuset som silas genom ribborna, i skuggor som långsamt förskjuts, i vilan mellan det som varit och det som ska komma. Paviljongen är inte bara en plats i landskapet, utan en passage genom tidens rörelse – ett tillfälligt rum där både kropp och tanke får slå sig till ro. Takets form bär på ett minne av luftens rörelse, ett eko av något flyktigt.
Paviljongens tak är uppbyggt av glesa ribbor, vars samspel med den vågformade silhuetten ger upphov till ett ständigt föränderligt skuggspel. I takt med solens bana rör sig ljuset genom konstruktionen, bryts och silas, och bildar ett skiftande raster av ljus och mörker som låter ett milt solsken sprids över marken.
Bris / Skuggspel är en plats att söka sig till. Ett tak att söka skydd under, en paus i rörelsen, där höbalar fungerar som enkla sittplatser. Här kan man slå sig ned och låta blicken vila över landskapet man just har korsat, eller dröja vid det som ännu väntar. Paviljongen är byggd helt i trä, med ett system av enkla och identiska ribbor sammanfogade till en komplex helhet där varje del kan plockas isär, flyttas och användas på nytt. Ingenting är permanent, inget går till spillo, allt kan återbrukas i nya former.
Bris / Skuggspel bär på en idé om rörelse, föränderlighet och tidens gång. Ett fruset ögonblick av tid. (Det tillfälliga verket är ett återbruk från 2019 då en temporär paviljong uppfördes på Carl Eldhs Ateljémuseum i Stockholm i samband med att museibyggnaden fyllde 100 år.)
Agata Bielska
Växande vänskaper
– en ljudvandring för möten över gröna gränser
Vad döljer sig i jordhögen eller buskaget du just gick förbi? Vilka berättelser färdas genom nätet av rottrådar från välkända, okända och ökända växter i Kivik Art Centers natursköna strövområde? Och vad händer när vi börjar se, lyssna till och lära känna våra gröna släktingar och möta dem med ett öppet, nyfiket sinne?
Hur fungerar det?
Ljudvandringen går du på egen hand. Du lyssnar på berättelserna genom att scanna qr-koder på skyltar längs områdets stigar med din mobil (ingen speciell app krävs) och vi rekommenderar att lyssna via dina egna hörlurar. De olika mötesplatserna finns utsatta på Kivik Art Centers karta och behöver inte besökas i någon viss ordning. Du bestämmer själv vägen och rytmen.
Klorofyll Collective
Klorofyll Collective är ett utforskande samarbete mellan konstnären och foragern (samlaren) Agata Bielska och skribenten och odlaren Emma Olevik. Agata och Emma förenas i en nyfikenhet och passion för allt växtliv och en intention att utforska och lära mer om växter bortom det förväntade och uppenbara.
klorofyll-collective.net
Emma Olevik, journalist, f. 1982 i Lidköping. Bor och arbetar i Malmö. www.emmaolevik.se
Växt upplevelsevandring
Klorofyll Collective vill bjuda in besökare till möten med platsens växtliv och fungera som förmedlare av det som naturmiljöns mer-än-mänskliga liv har att berätta.
Vi vill ledsaga besökarna till inspirerande möten med natur och växter på platsen. Vi kommer arrangera upplevelsevandringen i skulpturparken med ett par nedslag/stationer där förinspelade ljudfiler med berättelser, fakta och förslag på interaktivitet med växter kommer presenteras. De olika aktiviteterna och stationerna syftar till inspirerande och kanske överraskande möten med växter på platsen.
Upplevelsevandringen ska vara möjlig att genomföra helt på egen hand av besökare genom digitala instruktioner. Vi vill ge besökarna friheten att utforska vandringen i egen takt och i den form som inspirerar dem mest.
Det kan vara genom att möta växter med vissa speciella egenskaper, som går att äta eller göra medicin av exempelvis, men det kan också handla om att växterna berättar om platsens historia. Vi vill bjuda in till att verkligen komma nära växterna och möta dem på andra sätt än det förväntade. Det kan handla om att snarare upptäcka och förundras över en växts detaljer, form, doft eller ljud istället för att klassificera den enligt norm.
Mer om Klorofyll Collective
Våra projekt rör sig kring hur synen på växter formas genom det rådande modernistiska paradigmet vi lever i, och våra undersökningar ämnar tränga igenom och vidare förbi den rådande normen, ifrågasätta hierarkier och dikotomier och skapa utrymme för möten med växter på nya sätt.
Vi tror att genom att förstå och kritiskt granska hur kultur, politik och vetenskap format vår syn på växtlighet genom tiderna kan vi också försöka frigöra oss från ett extraherande och kolonialistiskt mindset gentemot de mer-än-mänskliga livsformerna. Med Klorofyll Collective har vi gett oss själva tillåtelse att interagera med växter både inom och bortom naturvetenskapliga ramar, och vår önskan med arbetet är att kunna utforska och dela vår egen enchantment – den förtrollning, magiska närvaro och förundran som kan uppstå i relation till växter.
Kivik Art Centre kommer även anordna en rad föreläsningar av de medverkande, samt exkursioner i området.