Koncept

KIVIK ART CENTRE
Ett reviderat grundkoncept

 

Platsen är Bergdala vid Lilla Stenshuvud, strax norr om nationalparken Stenshuvud, strax söder om Kivik på Österlen i Skåne. En av de vackraste platserna i vårt land. ...
Men också en ömtålig plats som kräver att varje ingrepp är övervägt och i samklang med det kulturlandskap vi rör oss i.

Verket. Ambitionen är att skapa en institution som inte liknar någonting som redan existerar. Ett unikt koncept som tar sin utgångspunkt i den verklighet och den plats som ska forma institutionen. Tanken är att det ska vara en kreativ plats lika mycket som en mötesplats för människor som är intresserade av arkitektur, konst och natur i vid bemärkelse. Utgångspunkten är samtidigt att presentera ett realistiskt projekt som baseras på faktiska erfarenheter, som kan utvecklas efterhand och som kan grunda sin finansiering på en realistisk kombination av sponsring, offentliga bidrag och frukterna av egen verksamhet.

Ett nytt Louisiana?
Många har genom åren lanserat projekt av högst varierande hållbarhet som ”ett nytt Louisiana”. Men Louisiana är en unik skapelse och man ska betänka att det man i dag upplever i Humlebæk är resultatet av en flera decennier lång process. Därför hänvisas i detta koncept för Kivik Art Centre till referenser, som inte ska ses som ”mönster” – det finns som sagt inte någon förebild - men som inspirationskällor som tillsammans bildar en resonansbotten till det vidare resonemanget. Det är viktigt att projektet får en riktig och strategisk start, att de rätta signalerna sänds ut från allra första stund och att den grund som läggs blir stabil nog att bygga vidare på. Tanken är att institutionen kan starta i mindre skala och successivt växa under en längre period – kanske aldrig sätta upp ett definitivt mål. En jämförelse kan göras med Louisiana (www.louisiana.dk) som från öppningen 1958 växte från en habil privatsamling till ett internationellt uppmärksammat museum för modern konst. Louisiana har utvecklats under mer än femtio år med åtta om - och tillbyggnader. En speciell ”louisiana-anda” har garanterat kontinuitet och harmonisk utveckling.

Utgångspunkten för vårt projekt på Bergdala är ateljéer och verkstäder för kreativa människor som arbetar med specifika uppdrag, d.v.s. verk som oftast är platsspecifika, skapade ur de unika möjligheter platsen och institutionen kan erbjuda. Konstverk som i vissa fall är tidsbegränsade och i andra fall kan bevaras för uppbyggnaden av den blivande institutionens unika samling.

Det är avgörande för projektets succé att det är förankrat i sin historiska och samhälleliga kontext. Den natursköna platsen och den kreativa miljö som redan existerar är bonus för ett projekt som måste hävda sin särprägel. Men det räcker inte: projektet ska förankras såväl lokalt som regionalt, nationellt såväl som internationellt. Regionalt finns en kreativ industri baserad på lång hantverkstradition: träförädling, stenindustri, keramik, glas och smide och som kan bli medskapande i processen.

Att kunna erbjuda ateljéer och verkstäder för konstnärer under längre eller kortare tid (Artists-in-Residence) är konceptets kärna. Arbetet är baserat på fritt arbete eller tidsbegränsade kommissioner som därefter visas för publik – utomhus eller i en specialinredd konsthall. Konstnärerna erbjuds bostad, levnadskostnader (som stipendium eller överenskommet honorar), teknisk och administrativ assistens samt utställning. För varje kommission upprättas kontrakt som avgör konstverkets vidare öden. Vid försäljning ska Kivik Art Centre kompenseras för produktionskostnaderna.

Från ateljéstadiet utvecklas ett konsthalls- och museumskoncept till en alltmer kontinuerlig publik verksamhet. Här kan jämföras med IASPIS (International Artists Studio Programme in Sweden) som grundades i Stockholm 1996 (www.iaspis.com). På tio år har verksamheten utvecklats till en internationell aktör som inte bara betytt mycket för de konstnärer som blivit inbjudna, utan även haft stor betydelse för internationaliseringen av Stockholms (och Sveriges) konstliv.

BALTIC (www.balticmill.com) i Nordöstra England skapades som en “konstfabrik”. När konstcentrumet efter fyra och ett halvt års förberedelser och rekonstruktion av en gammal mjölkvarn öppnade sommaren 2002, var det framför allt som en konsthall med flera olika visningsmöjligheter, men med ett kreativt element i de ateljéer och verkstäder dit konstnärer bjöds in. Dessa studiovistelser genererade sedan utställningar, publika projekt och evenemang.

En lite annorlunda referens är den ateljé som skulptören Alexander Calder lämnade efter sig utanför Tours i Frankrike (www.atelier-calder.com). Varje halvår bjuds en skulptör att få bo och arbeta koncentrerat i en fantastisk ateljé och i ett underbart landskap. Alla dessa besök resulterar därefter i utställningar med hög profil i Tours eller i Paris.
Här kan också som jämförelse nämnas det framgångsrika initiativet Serpentine Gallery i London (www.serpentinegallery.org) tagit med sina årliga paviljongen i Hyde Park. Berömda arkitekter som Oscar Niemeyer, Liebeskind, Snøhetta och Jean Nouvel har uppfört temporära byggnader som caféer eller informationscentra över sommarhalvåret och dessa paviljonger har sedan sålts vidare till andra platser i världen.

Första steget
Den initiala arbetsgruppen i projektet har nu utvecklats till två konstituerade styrelser: en för stiftelsen Kivik Art, som äger projektet och en för intresseföreningen som stöder projektet. Medlemmarna har genast visat stort engagemang och uttryckt en gemensam målsättning där alla nu kan agera med en och samma röst utåt. Man har regelbundna möten, man utvecklar sina kontakter, verkar som ambassadörer för projektet och deltar i det viktiga nätverksbyggandet. Vänföreningen har idag över 500 medlemmar och är en av de största i sitt slag i Skåne.

Stiftelsen har bland sina prioriterade uppgifter att säkra finansieringen av projekteringsstadiet och att säkra tillgängligheten till marken. Först då kan planerna på en mera permanent byggnation planeras och stiftelsen kan övergå till att ansvara för den framtida driften.

Signal och etablering

För att signalera projektet var ambitionen att det första året arrangera en internationell utställning i tidens anda, som var gränsöverskridande mellan arkitektur, konst och design. Detta att se arkitektoniska konstruktioner i landskapet kom att bli en fascinerande inspiration till det vidare byggprojektet men också en stark signal om att någonting ”är på gång”, något som kan bli verklighet.
Valet föll på de norska arkitekterna Snøhetta och fotografen Tom Sandberg. Fem paviljonger uppfördes: Moderskeppet och fyra satelliter med vardera två ”vy-finnare” och ”foto-boxar”. Signalutställningen blev en succé och hela upplägg pekade på den profil, konstnärlig såväl som kvalitativ, som projektet ska ha i framtiden.

Utställningen sommaren 2007 – Kivik Start - blev det definitiva startskottet och gav projektet den uppmärksamhet som krävs regionalt så väl som internationellt. Därför är det viktigt att välja deltagare som många är beredd att färdas ett bra stycke för att få uppleva. Paviljongerna uppförs på utvalda platser inom projektområdet i olika byggtekniker och -material, beroende på konstverkens art. De är tänkta som temporära konstruktioner, men kan givetvis ges en livslängd efter projektets behov.

Sommaren därefter, 2008, blev arkitekten David Chipperfield och konstnären Antony Gormley inbjudna. Tillsammans skapade de det imponerande verket A Sculpture for the Subjective Experience of Architecture, en skulptur att gå in i, en i taget. Trots kortare utställningsperiod blev andra årets utställning mera välbesökt och fick större internationellt gensvar.

Kivik Art ’09, kombinerade återfödelsen av den finske arkitekten Matti Suuronens plasthus Venturo från 70-talet med stenskulpturer av den brittiske konstnären Julian Opie. Samtidigt arrangerades ett första samarbete med Kristianstads Konsthall, där Julian Opie visade ett stort urval målningar och skulpturer på samma tema: dans.

Kivik Art ’10 presenterade projektets första svenska arkitekt, Petra Gipp, som med sitt Refugium skapade en meditativ plats på ostsidan av Lilla Stenshuvud. I denna tillflyktsort visades under hela sommaren en kort film av den brittiska konstnären Runa Islam.

Projektet har hittills huvudsakligen finansierats genom temporära avtal med sponsorer, bidrag från regionala fonder samt gåvor.

Vidare strategi

När landfrågan och frågan om tillfartsvägar är lösta kan den första permanenta byggnationen starta och då är tanken att upprätta de första ateljéerna. Detta kan ske genom att en rad sydsvenska husföretag inbjuds att tävla om att rita demonstrationshus – fullt utrustade ateljébostäder som är spännande arkitektoniskt och ekologiskt innovativa. De tre bästa uppförs (och bekostas) av respektive husföretag som ett led i deras vidare marknadsföring. Företag som kan tänkas uppfylla kriterierna är ex. Borohus, Myresjöhus, Örementhus, Haaks stenhus och LB-hus. Om de ekonomiska resurserna finns, vill vi involvera profilerade arkitekter i byggandet av ateljéerna. Året därpå inbjuds så de första konstnärerna till sina ateljévistelser och de första kommissionerna kontrakteras.
.
Hemsidan ska lite längre fram kompletteras med en tryckt bulletin och adressdatabasen professionaliseras. Under den första ateljé-fasen utökas personalen med två tekniska assistenter, gärna multi-talenta konstnärer eller erfarna hantverkare. De kommer även att fungera som projektets kontakter med regionens industrier.

Nästa steg är att uppföra Konsthallen. Här kan antingen samarbetet med tidigare involverade arkitekter återupptas eller att kontakterna med husföretagen utvecklas. Det handlar emellertid nu om en mera komplicerad byggnad och av mera permanent karaktär. Konsthallen bör vara utrustad med ljus, säkerhet och en arbetsmiljö som uppfyller museumsmässiga krav.

Till konsthallen fogas ett café (ev. restaurang) som kan drivas av en driftig lokal operatör, samt en bokhandel (ev. antikvariat) av hög kvalitet, som bör drivas inom institutionen. Gårdens byggnader kan alltmer tas i anspråk för dessa funktioner, liksom för administration och bibliotek. Personalen utökas med ytterligare tre personer för reception/bokhandel och värdskap.

Följande år ska ses som en stabiliseringsfas. Ateljéverksamheten får en fastare form, med en god blanding av konstnärer, svenska såväl som utländska, ”stjärnor” såväl som mindre etablerade. Resultaten av deras arbete visas i konsthallen, men kan även tänkas vara lämpligare för andra platser eller institutioner i regionen och ett utvidgat samarbete etableras med ex. skulpturparker och konsthallar (Malmö, Lund, Kristianstad, Tjörnedala, Wanås m.fl.).

Tillväxtspausen används också för en ekonomisk konsolidering och intensifiering av sponsorarbetet – nu vet vi vad vi kan erbjuda. I ett senare skede tillkommer en utescen samtidigt som infrastrukturen utvecklas för att kunna ta emot fler besökare. En utvidgad utställningshall projekteras på ca.1000 m² , som en utvidning av den existerande konsthallen för visning av samlingar – den växande egna samlingen liksom inlånade urval från andra, internationella samlare och museer. För denna hall krävs en uppgradering av byggstandard och kvalitet vad gäller ex. klimat och säkerhet. Projektet är nu en institution och har ca. 8 - 10 anställda.
Nu kan institutionen också börja kalkylera med en viss självförsörjning, baserad på intäkter från evenemang, försäljning, restaurang, kommissioner etc.

 

Åhus i januari 2011

Sune Nordgren

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Från Antony Gormley och David Chipperfields A Sculpture for the Subjective Experience of Architecture 2008.
Foto: Gerry Johansson

 

 

 

 

Från Kivik Start 2007 Snøhetta, Frames . Foto: Gerry Johansson.

 

 

 

 

Kivik Start 2007, Snøhetta och Tom Sandbergs Photoboxes. Foto: Gerry Johansson

 

 

 

 

Modell till A Sculpture for the Subjective Experience of Architecture av Antony Gormley och David Chipperfield 2008

 

 

 

 

KAC 08 Antony Gormley, Standing Matter. Foto:Gerry Johansson

 

 

 

 

KAC ´09 Matti Suuronen, Venturo. Foto Gerry Johansson

 

 

 

 

KAC ´09 Julian Opie Dancing in Kivik. Foto:Gerry Johansson

 

 

 

 

KAC ´08 del av Antony Gormley och David Chipperfields A Sculpture for the Subjective Experience of Architecture. Foto: Gerry Johansson

 

 

© Kivik Art Centre